The Evil Within för Windows

Låt ondskan in

The Evil Within är en hyllning till några av Japans bästa skräckunderhållning. Grymma visuella effekter och sinnesförvirrande förändringar i verkligheten imiterar Silent Hill-serien, fiender och spelutformning lånar mycket från Resident Evil 4, medan dussintals andra ögonblick inspireras av bland annat Deadly Premonition, Devil May Cry och Killer 7.

Men kan dessa omgjorda och omförpackade klassiker konkurrera med moderna skräckmästare som Outlast och Amnesia?

Slakt från skuggorna

Det är ingen verklig överraskning att The Evil Within tar inspiration från Japans överlevnadsskräcktitlar - trots allt är spelets regissör, Shinji Mikami, ansvarig för några av genrens mest banbrytande ögonblick.

Någonstans är detta tydligare än när man jämför The Evil Within med Resident Evil 4 (en annan Mikami-titel). Tidiga scener från båda spelen är nästan identiska, de äger rum i liknande förstörda byar fyllda med vridna mänskliga motståndare, en kedjesågsviftande galning och märkliga pussel.

Historien följer Polis Sargent Sebastian Castellanos när han undersöker en störning på Beacon Mental Hospital. När han kommer fram och upptäcker dussintals döda, dras han in i en mardrömslik värld som korsar fantasi och verklighet.

Förföljd av den onda anden Ruvik måste Sebastian kämpa sig igenom mardrömslika visioner och besegra vidriga varelser när han försöker upptäcka sanningen bakom det onda som pågår.

The Evil Within är ett tredjepersons överlevnadsskräckspel som försöker balansera mellan de actionfokuserade skräcktitlarna som regelbundet finns på konsol och de mer nedbrytande indie-titlarna för PC.

Sebastian själv är en kraftfull protagonist som kan använda vilka vapen han hittar, slå ner allt som biter honom och sticka en dåraktig dåre bakifrån om han får chansen. Men det finns en balans i detta, Sebastian är långt ifrån osårbar och det finns bara en begränsad tillgång på ammunition att hitta i världen.

Detta leder till ett ökad betoning på smygande. När du smyger genom nivåerna kan du välja att undvika fiender, distrahera dem med kastade föremål eller smyga upp på ovetande fiender med din pålitliga kniv.

Det är denna hemlighetsfullhet som skiljer The Evil Withins spelstil från Resident Evil 4. Ett perfekt exempel är när du kommer in i den första förfallna byn och upptäcker dussintals fientliga bybor. I RE4 kunde jag klara av varje attackerare med lite smart spel, men i The Evil Within fann jag snart mig själv utan ammunition och var tvungen att döda motståndare smygande från skuggorna för att överleva.

Kuslig kamera

The Evil Withins över axeln tredjepersons actionkontroller inbjuder också till jämförelse med Resident Evil 4. Från inzoomad vapenriktning till att krossa lådor och tunnor för föremål, är det tydligt att Sebastian och Leon Kennedy har tränat på samma dojo. Men medan de strama kontrollerna är lika bra som de alltid har varit, har inte allt åldrats lika väl.

Den största synden är att kameran regelbundet orsakar problem. Med betraktningsvinkeln låst över Sebastians axel finns det verkligen ingen ursäkt för detta, men vid flera tillfällen upptäckte jag att kameran följde handlingen från fel sida av en vägg. Även om detta generellt sett inte orsakade några stora problem, blev korta ögonblick av blindhet irriterande när jag flydde från en skrämmande, spindelliknande flicka eller försökte försvara mig mot en nästan osynlig angripare.

För det mesta har dock intelligenta uppdateringar gjorts. Ett snabbvalssystem gör att du kan växla mellan fyra föremål på språng. Detta skapar en otroligt smidig stridsstil som gör att du enkelt kan växla mellan smygande och anfall, vilket gör att du kan styra Sebastian från skuggorna för att sticka någon innan du omedelbart övergår till skjutspel utan att missa en takt.

Mardrömslika visioner

The Evil Within gör ett sensationellt jobb med att skapa sin mörka, äckliga värld. Från de inledande ögonblicken när du befinner dig hängande i slaktkammaren hos en massiv mördare är atmosfären obeveklig.

I den här scenen är du omgiven av blodiga kroppar. Allt är täckt av stelnat blod som täcker väggarna och golvet. När du bryter dig ut ur det här rummet kommer du in i vad som verkar vara en medicinsk anläggning, men det förvandlas snabbt till en mekanisk helvete av snurrande blad. När du flyr genom en lucka i golvet skickas Sebastian nerför en rutschkana som oförklarligt leder till en behållare fylld med blod - en sann skräck med tanke på att han vid det här laget har flera öppna sår.

Allt detta händer inom den första halvtimmen av spelet, men takten släpper knappt när prologen är över. Det är nästan oordnat i hur det övergår mellan områden, men ju fler psykologiska skräckmoment som blir involverade, desto mer blir dessa snabba förändringar en integrerad del av The Evil Withins ständiga attack på Sebastians - och ditt - förstånd.

Den ständigt föränderliga världen gör mycket för att hålla dig i rörelse genom spelet på ett sätt som många skräckspel kämpar med att uppnå. Istället för att bli en tryckande enkelspårig upplevelse lämnar The Evil Within dig alltid nyfiken på att se vilken förvrängd syn på verkligheten det kommer att kasta på dig härnäst. Det kan väcka dig i en asylsäng, släppa ner dig längs en korridor genom att vrida världen nittio grader på sin axel eller kollapsa en stad runt dig - men oavsett nästa destination för denna spök-tåg är du alltid ivrig att se vad den har att erbjuda.

Bygger på en klassiker

Jag älskar skräcktitlar, men alltför ofta finner jag att deras hotfulla, klaustrofobiska världar innebär att jag verkligen måste vara på humör för att kunna njuta av dem. Det som The Evil Within lyckas göra är att balansera sin mörka och dyster ton med oväntad action och fysiologiska skräckvändningar. Det ger en dynamik till berättelsen som drev mig genom varje nivå utan att drabbas av min vanliga skräcktrötthet.

The Evil Within är en briljant fusion av skräckupplevelser, och även om de kanske inte alltid passar perfekt ihop kommer tempot och det tighta spelet att hålla dig fängslad hela tiden.